Cairns (Kiiins)
En kulig bild från Sydney, grabbarna som tog den tyckte att vi var lustiga, kunde aldrig förstå varför. 
Två bilder från Valborg. Ett sexpack öl och en strand för oss själva. 
Varje kväll prick halv sex kom fladdermössen ut ur sina hålor. Hela himlen var täckt.
Cairns (Kiins)
Short message nedan till bed bugsen: (bed bugs bett ovan)
"Whats your names girls?`" "-My name is Knut, this is Sickan!" "-Kneeeeuw?! WHAT?!"
Kolla in Pärs min (han i grått). Haha!
Efter den här bilden är det typ censur på allt.
Tjaa, det blev värre.
Morgonmöte vid poolen dagen efter.
Nej nu orkar jag inte lägga upp fler bilder från resan, det får räcka. Märker att jag inte kan sitta allt för länge framför en dator. Kan inte konsten att sitta still i timmar längre. Kan inte ens kolla på tv. Men jag antar att det som att lära sig cykla. Jag kan nog snart konsten att sitta still och titta på tv snart igen.
Nu ska jag chilla framför brasan eftersom det är så fruktansvärt kallt här. Skumt med tanke på att det var 30 grader i förrgår. Jaja.
Ich est home
Så, nej jag har inte hunnit ringa runt till alla och berättat att jag är hemma men jag vill bara invänta på att jag skulle bli mig själv igen. Jag tror jag har landat något nu.
Kommer dessutom inte skriva några fler inlägg eftersom att blogga inte är min grej och jag "skapade" den för att slippa skriva trehundra likadana mail till folk om vad jag har gjort och vad jag har upplevt. Och nu är ju resan slut och det innebär att jag inte ska skriva mer här. Ska lägga upp några bilder som sammanfattar allt.
Tjing så länge.
Slip, slop N slap för sista gången.
Är det någon som vet förresten var jag befinner mig nu?
Svenskar och kakor
Ja, men man vänjer sig gott folk, man gör det och det känns inte som om det är något som förvånar mig längre när det kommer till att bo på vandrarhem. Speciell inte min förmåga och överlevnadsinstinkter till att klara dagarna här. Hah! Nej, jag måste erkänna en sak angående överlevnad. Jo. Jag och Jennie satt i min säng, hade datorn i knäet som rullade de första avsnitten av Veronica Mars. Ja, vi hade ätit kvällsmat (pasta och tomatsås) och ja, vi var väl sisådär halvmätta men båda kände att det skulle ju vara gott med något sött, kanske choklad. (Blir ni förvånade eller?). Jag och Jennie sneglar på varandra och jag ser hur Jennie drar på smilbanden och jag slår ner min blick till sängen under mig. Båda vet, fulla av skam vad vi kommer snart göra. Jag tittar på Jennie och hon nickar uppmuntrande åt mig. Jag klättrar ner från min säng (jag har överslafen), ställer mig framför holländarens säng och stirrar på något som ligger på hans säng, jag sneglar upp mot Jennie igen och hon nickar fortfarande, jag böjer mig fram och snabbt som attan roffar jag åt mig två kakor från hans kakpåse som ligger där helt öppen och välkomnande. Snabbt som attan med chokladkakorna i handen hoppar jag upp i sängen igen och ger den andra till Jennie. Båda tar en snabb tugga av kakorna och tuggar långsamt. "- Han var ändå så otrevlig mot oss i början!" säger jag och Jennie håller med. Men jag känner att skuldkänslorna sitter kvar lite. "-Han hade ju en hel påse med kakor och vi hade inga!" säger jag och Jennie håller med mig. Bra, och mina skuldkänslor är borta med vinden.
Välkommen mina vänner det är så här man bl a överlever hostellivet. Man måste vara lite grym och hård ibland. Och för guds skull håll alltid ögonen på "free food" hyllorna.
Nu, ut i solen!
Konstiga djur finns det gott om här.
Utgång häromdagen. Stötte på Andrew och Dutchie igen och danskarna. (Dick Casablancas).
En utav hostelkatterna i Mission Beach.
Forbannade regn, bort med dig, bort!!@#$%^&*?!@@#$%@
Men aaah kan det sluta regna da? Kan de forbannade molnen slappa taget om de grona kullarna som vi ar omgivna av. Det ser ut som det ar en massa hander som sticker ner fran himlen och haller i regnskogskullarna. Det har regnat i en vecka nu. Konstant. Visst okej, solen tittade fram lite imorse men sen forsvann den och regnat foll igen. Det ar trakigt och blott. Huva.
Vi vandrar gatorna upp och ner, mina flip-flops skvatter upp lera pa mina bakben, det droppar vatten i huvudet pa mig fran taken, jag halkar och mina flip-flops far nagot konstigt baksug och fastnar i asfalten och jag fortsatter ga... fast utan mina flip-flops pa. De sitter fast i asfalten nagon meter bakom mig. Suck, ga tillbaka, slit loss flip-flopen fran asfalten - tillbaka pa foten, fortsatt ga, "Hey ett mysigt cafe", slar sig ner och bestaller en Cafe Latte med honung, dricker den otroligt langsamt for att fa tiden att ga och sen: ja fortsatter man gatorna upp och ner igen.
Kan det inte sluta regna nu?
Jag sneglar ut och ja, det regnar inte och solen har faktiskt tittat fram nu. Jag tror Gud hor hort mina boner, det ska bli battre imorgon tydligen. Snalla, be med mig. Jag ar sa trott pa det har vadret. Sa trott, sa trott.
Men idag slar vi nastan lite pa stort, det blir inte pasta med tomatsas ikvall, nej, det blir namligen pasta m. frasta kidneybonor, majs och lok i en sotsur-sas. Mums. Ehe. Kanske inte.
Nu ska jag ta och fortsatta vandra gatorna upp och ner, men jag kanske slipper ga under taken den har gangen, solen tittar ju fram lite.
Sot dikt mamma, fick mig att le faktiskt. :)
Puss!
Lite mer bilder
En hälsning till min mamma.
Ja om ni trodde att ni sitter och kikar i en blogg som lägger upp fina bilder, ja då trodde ni ju fel. Förfest i vanen innan vi träffade Dick Casablancas.
Jennies ragg för kvällen, Hoho vad jag skrattade.
Konstiga djur och fåglar längs vägarna. Nu har alla huvudlösa och döda kängurur försvunnit och ersatts av denna enorma fågel. Lika stor som en struts om inte större och springer som en galning ifatt bilarna med huvudet före. Och ja just det, de har också en blå tuppkam. Lite coola djur.
Hela framsidan av bilen såg ut så här efter en kvällskörning. Äckligt. Och självklart har vår van världens sämsta vindrutetorkare att de bara kleta ut en gul sörja över hela framrutan. Mysigt.
I öltältet i Airlie Beach. Jättekul kväll. Regnjacka och flipflop är nya partyoutfiten tjejer. Ringde dessutom till Isa här och det var jättekul att höra hennes röst igen.
Nehe, nu ska jag förflytta mig från datarummet på vandrarhemmet i Mission Beach till vår van för att läsa lite. Vädret här har varit så fruktansvärt dåligt i fem dagar nu och det kommer inte bli bättre på jättelänge. Det gör mig lite deprimerad. Det är bara grått, grått, grått och det spöregnar hela tiden. Om ni trodde att det bara var vita stränder, palmer och sol hela vår resa så trodde ni fel. Vi har faktiskt haft regn ca 10 %. Se där. Allt är inte perfekt.
Tjingeling.
- Färsk basilika Och gräslök
(Skrev det här för några dagar sedan, är nu i Mission Beach och chillar)
Jag tror inte kvällens måltid kan bli så mycket bättre nu. Jo jag ska berätta. För en gångs skull så har jag och Jennie betalat för en campingplats - istället för att stå utanför och snika oss in, lista ut toalettkoderna och stå i timmar och ta långa varmvattensduschar - vi kände att vi verkligen behövde ladda alla våra tekniska prylar då båda våra kameror lagt av, mobilerna plingar frenetiskt om en påminnelse att de behövs laddas och att vi inte längre kan titta på Veronica Mars på min dator. Så efter en väldigt jobbig natt då en nattvakt upptäckte oss ståendes utanför en camping, vilket vi vet är olagligt (fast det fanns inga skyltar!) var vi tvungna att flytta på oss mitt i natten. Så vi körde in i ett bostadsområde och när vi väl hittat en bra plats så börjar grannskapets alla hundar skälla på oss. Varje gång vi saktade in för att parkera så skällde en hund "-Nehej, här vi inte heller välkomna då" vi körde vidare och en annan hund skällde. Så efter tredje gången gillt ignorerade vi alla hundar som skällde på oss, parkerade demonstrativt utanför någon stackares hus och somnade. Eller i alla fall Jennie, jag vaknade varannan timme och var livrädd att ännu en vakt skulle komma. Plus att det de förbannade fåglarna här låter förskräckligt, alla skulle verkligen behöva ta sånglektioner, jag vet att min sångröst inte är den bästa men nog tusan är den bättre än Australiens fåglar. De behöver en rejäl oljning och minst tio sånglektioner var innan dem kan börja låta lite fint. Så de höll mig vaken. Hur som, så imorse körde vi vidare till "Conway Beah" (tror det heter så) det ligger vid Airlie Beach. Körde in på närmsta camping betalade $24 och nu har vi stått här och minsann laddat gärnet hela dagen. Eller bilen laddade, vi drog ner till stranden och jag somnade på en gång. Det var underbart. Så efter en timmes tupplur på stranden, yoga, två koppar te, nyladdade tekniskar prylar och mjukisbyxorna på så känns livet lite lättare igen. Plus att campingen har en "Herbal Garden" så vi ska ta färsk basilika och gräslök som lite extra krydda till tomatsåsen ikväll. Det kan nog bli gött.
Vad mer? Jo jag kan berätta för er att mitt hår har vuxit ut så pass mycket att jag får upp allt hår i en toffs nu, det är inte illa. Jag känner knappt igen mig själv i spegeln, det var månader sen jag hade uppsatt och jag har nu vandrat runt med kortkort hår så länge att det börjar se udda, men bra ut med långt hår igen. Je suis contente.
Jag njuter så otroligt mycket av varje dag här. Det är verkligen ett underbar liv jag har här. Varannan dag så letar jag och Jennie upp häftiga vandringsleder och varannan ligger vi på stranden och steker. Vi kommer alltid fram till vår nya stad runt två, tre så då tar vi alltid en öl på stranden innan solen går ner. Alla människor här är så trevliga och hjälpsamma, alla vill verkligen gott och jag kan inget annat än bara skratta åt min bild om Australien innan jag kom hit. Jag var faktiskt väldigt rädd över att åka hit, bila och sova i en van. Jag hade ju minsann hört om alla våldtäktsmän, bortrövarna som satt och lurade i vartenda litet buskage. Om alla giftspindlar och ormar, om fågelspindlarna som satt under toalettlocket. Att gå ut på kvällen var inte ens att tala om pga. alla lömska människor och mördare som rände runt. Men alltså, visst vi har sett spindlar men inget mer, kalkoner och jätteödlor är de djur som vi har stört oss mest på, Australiensare är så underbart gulliga och snälla. Jag tycker om det här landet mer och mer och får ännu mer ångest över att jag snart ska lämna det här. Så därför njuter av allt här. Kan inte låta bli.
Sitter just nu på campingen iförd i min allra säkraste myggoutfit, syrsorna har börjat spela och kakaduorna är inte långt efter, månen lyser klart och stjärnorna är på G. Klockan är snart sex och det innebär kolsvart, men jag njuter för jag ska ju få färsk basilika och gräslök ikväll. Kan det bli bättre så säg?
Saknar er där hemma dock. Puss
- Kom, vi satter oss hos Dick Casablancas!!!
Sen ar val resten av den kvallen mer eller mindre ett minne blott. Efter en hel del Snakebites, ol och malibu sa springer vi vidare till en dansklubb och dansar bort hela kvallen, helt omedvetna om att fonstret i bilen star pa vid gavel och det faktum att det sporegnar ute och det kryllar av ackliga PADDOR. Sure det finnas spindlar och ormar men paddorna och fortfarande de forbannade kakaduorna tar verkligen priset. Usch, maste verkligen ta djupa andetag och sansa mig sjalv varje gang jag maste ta en kisspaus och vandra ut i morkret helt, ser inte ett smack och kanner hur nagot kladdigt och kallt nuddar mina ben varannan sekund. Huuuh, ryser av att bara skriva om det.
Kvallen hur som igar var verkligen lyckad! Ni skulle ha sett oss innan, sjukt otaggade, trotta, hungriga med magvark. Men efter en dunderkvallsmat bestaende av kidneybonor, sotsursas, lok och pasta sa var vi taggade igen, iaf lite. Sa dar sitter vi i var lilla bil: dricker malibu och cola, har musiken pa hogsta, hoppar och studsar i hela bilen och taggar det basta vi kan trots det att regnet overrostar musiken och att det ar paddor overallt.
Idag drar vi vidare upp norr, lamnar Airlie Beach bakom oss och ser fram emot Kiiiins (Cairns).
PUSS!
En öl på stranden i solnedgång är helt OK!
Jag och Jennie var väl förberedda den här kvällen i Brisbane. Vi gick ut med Jennies klasskompis Linnea och två andra svenska tjejer. Riktigt kul!
Haha resans fulaste bild! Jag skrattade så när vi tog bilden i Byron Bay.
Här var det någon som hade solat liiite för länge.
Jennie har blivit lite för mager nu under resans gång. Gröt, soppa och pasta är kanske inte världens bästa måltider...
Lite vackert och lite kul var det ändå på den förbannade kanotturen.
Den här bilden vill jag inte ens kommentera. Fy. Men jag gör det iaf bara för att ni ska få lida med oss. Här kokar vi pasta som inte ens blev al dente (som italienarna säger) den blev tuggummipasta som vi kallar det, ni kan ju lista ut hur det smakara... Och sen var det kolsvart, äckeldjur överallt och party fram till fem på morgonen. Gissa om vi sov gott i vårt äckliga tält på våra 2cm tjocka underlag utan kudde.
Här har ni vår lilla pingla som vi kör runt i. Den är underbar!
Skymning i Coffs Harbour, säger vi. Jag kommer inte ihåg. Haha. Fint var det iaf.
Nu ska jag och Jennie vandra gatan upp i Gladstone, passera de två pubarna som är öppna, höra folk skrika efter oss "Eyyy babeee" (jaa för vi är ju så vackra, haha), sätta oss i bilen och köra till stranden, koka pasta m. tomatsås och förmodligen sova. Tuff dag idag. Vi har nämligen vandrat i TVÅ timmar runt röda klippor som går längs havet. Det var otroligt vackert och svettigt.
PYSS!
Crocodile Dundee
Det märks att det börjar bli höst här nu. Jag berättade ju om de två kalla helvetesnätterna ju. Det är verkligen underligt. På dagarna är verkligen varmt, ingen böljande hetta men varmare än den svenska sommaren i alla fall. Men så fort solen går ner, vilket sker runt sex, så blir det svinigt kallt och under samma veva blir det kolsvart. Är det inte lite underligt? Jennie berättade att hon hade hört mig ligga och huttra i sömnen, då är det ganska illa. Tycker att det borde räcka med sovsäck men det gör det tydligen inte. Ett tjockt, stort duntäcke skulle vara mer än välkommet under nätterna.
Det är underligt hur fort tiden går här borta, den bara flyger förbi. Jag kan verkligen inte förstå det, tiden har aldrig gått så här fort förut. Det är i början av maj nu och våren har börjat slå ut och folk där hemma har vårkänslor, går runt och kärar ner i sig i första person som säger "-Hej" åt en. Men i mitt huvud är det fortfarande februari, grått, kallt och snökladd på gatorna. Jag kan inte riktigt föreställa mig K-Town soligt, varmt, vårigt, halvt grönt och fullt med människor i färgglada t-shirts som ler åt minsta lilla levande organism. Hm... Jag kanske får en chock när jag kommer hem, mitt in till sommaren. Det är ju lustigt det där.
Något annat som är riktigt lustigt är hur jag har vant mig vid saker som jag aldrig trott jag skulle vara kapabel till att vänja mig vid. Eller lärt mig nya saker, som att; jag kan somna fast det är ljud och ljus runt om, det var nästan stört omöjligt för mig förut att somna när folk sprang runt utanför eller när tv:n stod på. Men nu orkar man inte bry sig längre för det är nästan aldrig tyst när man sover på hostel eller när, som vi nu gör sover i en camparvan. Jag är inte rädd för småkryp och annat dylikt som lever och har sig i skogen "Han är inte mer rädd för dig än vad du är för honom" äntligen förstår jag vad "Björnfamiljerna" menar, efter 15 år. Jag kan boka, omorganisera, skälla ut/ringa till folk på engelska, köra på vänster sida om vägen (väldigt stolt över den här faktiskt) helt utan problem, jag har äntligen lärt mig hur internetbanken fungerar (hah!). Jag uppskattar matvariationer mycket mer än vad jag någonsin gjort förut, min familj; att det stöttar mig och finns där, rent dricksvatten, varmvattensduschar, mjölk och choklad. Ja, alltså jag skulle nog kunna hålla på ett tag, men det är sjukt vad den här resan har fått mig att inse vad bra jag har det. Och att jag framför allt, uppskattar det jag har. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Den här resan och allt den har gett mig är bättre än bäst.
Alltså jag måste bara berätta om den här snubben vi träffade när jag och Jennie kom till Rainbow Beach. Det vårt första stopp efter den långa tredagarspaddlingen, så ni kan tänka er att jag och Jennie var sjukt trötta, sjukt smutsiga (äckliga) och så hade vi inte ätit någon lunch så vi satt och fnissa åt minsta lilla grej, övertrötta och jobbiga som vi var. Vi stannar utanför ett litet supermarket för att köpa lunch, det var svindyrt där så vi köpte en kakpaket istället. Fråga mig inte varför så här i efterhand. Vi körde ner till stranden, tar den underbaraste duschen av dom alla, släpar ner strandstolarna ner på stranden, öppnar en öl och kakpaketet och bara njuter av att vara ifrån djungeln och att få vara rena igen. Hur som helst, när jag går upp för att hämta en till öl så går det en gubbe förbi, kort, runt 60-årsåldern, ölmage, lite skägg och tunt axellångt hår. Han frågar om vi har haft en jobbig dag och jag nickar, tar min öl och går tillbaka till stranden. Efter ett tag kommer han efter och börjar prata med oss. "Hey, trevlig snubbe" tänker vi. Han frågar var vi ska härnäst och ger oss ett par bra stopp längs vägen till Cairns. Han påstår efter ett tag att ett ställe kallat Cape Tribulation ska vara way more bättre än Cairns. Och eftersom vi ska lämna bilen i Cairns i maj så erbjuder han sig att han kan komma förbi och köra oss till Cape T, eftersom han ändå ska upp dit. Svenska som vi är nickar vi och säger inget. Han maler på och maler på om hur fint det är och hur han brukar simma ut med sitt gevär och skjuta makrillar i havet, hur han har blivit biten av hajar, krokodiler ja allt man kan tänka sig. Men sen lägger han snabbt till att om vi följer med honom så ska han inte göra några sådana konstiga saker. "Neej, det är klart" piper vi. Han går efter ett tag och jag och Jennie håller på och dör av skratt, efter tag kommer han tillbaka, kliar sig i huvudet och placerar handen under hakan och säger "See, I was thinking" "Neeej, inte ett långt tal igen" tänker jag medan han börjar mala igen. Han berättar att han har planerat vår resa från Cairns till Cape T. "Woot, ska vi plötsligt följa med honom? Aldrig i mitt liv" tänker jag och sneglar på Jennie som ser lika chockad ut som jag. Han fortsätter och berättar att han precis har köpt en uppblåsbar båt som vi kan använda oss av, lifta med ett par fartyg som kan släppa av oss någon mil från någon ö som han ville ta oss till. Där ifrån skulle vi alltså paddla i hans uppblåsbara båt och sedan överleva i vildmarken. Han sa, "ja men tänk vad coolt , jag ska visa er hur man överlever, jag kan visa er hur man fixar dricksvatten och fiskar". Jag stirrar storögt på honom, är han helt dum i huvudet. Sedan tystnar han, kliar sig i huvudet, placerar handen under hakan "Neeej, vad du än gör, säg inte..." tänker jag men blir avbruten i min tanke "See I was thinking". Han fortsätter och säger att vi ska köpa en riktigt, riktigt bra videokamera och göra en dokumentär som vi sedan kan sälja för ett par hundratusen kronor. "Ah men Tjena på dig med". Så där höll han på hela dagen och kvällen, gick från vår van till någon annans van och plågade alla med sina knäppa idéer. Dagen därpå åker jag och Jennie tillbaka och till vår fasa ser vi hans bil stå där, innan vi hinner dra därifrån så springer han fram till vår bil med sin kaffekopp i högsta hugg och slår sig ner. Och när jag säger att jag och Jennie varken har tid eller råd med att följa med honom på hans resa så tystnar han, tittar ner i kaffekoppen och tittar upp med hundögon. "Äckel" tänker jag. "Ni vet att det kommer börja hagla atombomber över världen om några år va? Jag och min kompis ska dra upp till Cape T och gömma oss undan jordens kommande undergång. Det här samhället är sjukt, sjukt och korrumperat. Lyssna bara; jag skulle till tandläkaren och de utförde experiment på mig utan mitt tillstånd och vetande" säger han och visar sina förstörda tänder för oss "Sweet dude, tack för den, jag sitter och äter" han fortsätter "sen dödade samhället min morbror, och ja, ni ska bara veta. Har ni hört talats om Crocodile Dundee?" Säger han. Här håller jag och nästan dör inombords, sitter och biter mig i tungan för att inte skratta. Han fortsätter "Jag är egentligen den Riktiga Crocodile Dundee, de snodde hela min livshistoria, men eftersom jag var neddrogad och alkoholist under den perioden så kunde jag inget göra. Jag fick inget för det och nu påstår en annan snubbe att det är hans livshistoria som de snott, men det är inte det, det är Min" säger han helt upprörd. Jag tittar på Jennie och vi reser oss upp, börja diska undan våra saker och visar att vi tänker dra, men han fortsätter mala på. Någonstans mellan Crocodile Dundee och världens undergång slutade jag lyssna, sedan drog vi. Jag har aldrig varit med om något så knäppt möte förut i hela mitt liv. Ja, världen är ett bra konstigt ställe. HAHA!
Haha jag dor
Jag kan saga er att jag har nog aldrig uppskattat varmvatten sa mycket som jag gjorde imorse, hade tagit en morgonpromenad innan frukosten och hoppades pa att fa upp blodcirkulationen efter den iskalla helvetes natten, men se neej inte det. Sa jag hoppade in i duschen och stod och dog i en halvtimme innan jag borjade kanna hur varmt vatten egentligen var. Eftersom jag inte bar nagon hatt under dagarna pa stranden sa har min harbotten blivit nagot sjukt brand. Det var nar harbotten som vaknade till liv efter 30 min i duschen som jag insag hur varmt vatten egentligen var. Sa nu gar jag runt med en skallad horbotten och den ar inte liiite rod heller. Haha, sa jag ser ut. Fast dock, den matchar med min solbranda tomatnasa. Det ar inte lite illa det.
Och sa skulle vi ju tvatta igarkvall da. Ja, da hade vi sa mycket tvatt sa det rymde en hel kundvagn. Och hur vet jag det da, jo for campingen som vi stannade pa inatt hade namligen en kundvagn i tvattstugan sa den rullade vi ut med mitt i natten (klockan atta) och hangde upp vara nytvattade klader. Inte nog med att jag det hoppade paddor overallt sa hade vara strandhanddukar fallt handduksludd pa all var tvatt, sa nu ar alla vara klader rod-gul luddiga. Fiiint.
Livet ar underbart i Australien for ovrigt. Om ni inte forstatt det.
Vojne vojne
Vi har alltså paddlat i djungeln och tältatl. Vi kom fram, tog båttaxin ut till djungeln möttes av bajsbrunt (jag skojar faktiskt inte) vatten. Ingen fin, djupblå tisnarevatten här inte. Nej bajsbrunt. Aja, vi fick en lååång genomgång om vad som skulle vänta oss (jag lyssnade inte, eheee) sedan tog vi en massa nödvändiga överlevnadssaker som tält, gasolplatta(spis), kastruller, dunkar, vatten, myggspray aah you name it. Sedan paddlade vi till campingstället, det tog en och en halv timme. Sedan satt vi och glodde och skrek och gapade till jätteödlorna som försökte sno vår mat. Haha, tidigare under dagen hade ödlorna fått tag i några andra campares kvällsmat, så de hade ingen mat när de kom tillbaka. Det var lite roligt tycker jag. Sedan gick vi och lade oss när klockan var åtta på kvällen, för det fanns inte ett smack att göra. Vi gick upp sex på morgonen därpå och paddlade vidare till en Sandpatch. En stor sandlåda uppe på ett berg, mer som en öken. Det var fint och svettigt. Väldigt svettigt. Hela den turen tog sju timmar. Vi gick en och en halv mil och paddlade minst lika långt. Jag har ont i mina axlar. Samma process under kvällen, och sedan vaknade vi upp imorse överlyckliga över att få slippa alla kakaduor (?), giftspindlar, fågelspindlar, ormar, kalkoner och jätteödlar. Så smutsiga och äckliga som satan paddlade vi iväg klockan sju imorse tillbaka där båttaxin skulle hämta upp oss och nu sitter vi här, på Rainbow Beach och bara njuter av att få ha tagit en dusch och ha rena kläder igen. Jag luktar gott igen. Slutet gott allting gott. (Det stämmer btw, för ölen vi tog efter duschen har aldrig smakat så gott som då. Tänka sig vad två nätter i djungeln kan göra)
Just det, jag är myggbiten överallt, typ. Usch jag hatar verkligen mygg, men jag är stolt att jag överlevde två nätter i djungeln. För övrigt sov vi väääldigt dåligt. Var ju livrädd att jätteödlan skulle snika sig in i vårat tält eller något annat läskigt. Huuh.
Supercool. Not. Men iaf, utgång i Surfers. Preparty i vanen.
Så här lycklig är jag på morgonpromenaderna.
Så här beter vi oss varje natt innan vi ska sova. Man måste liksom klättra runt i bilen som en jäkla orm om man vill ha något och självklart ligger alla saker utspridda.
Jennie andra dagen. På väg till den stora sandlådan. Klockan är sju på morgonen här.
Sandlådan i Noosa Nationalpark (där vi paddlade och vandrade)
Jag i sandlådan.
Jag efter den en och en halvmilslånga vandringen och den minst lika långa paddlingen. Inte lite slut.
Lite stärkande soppa på det. Någon som är sugen? Inte det inte? Nej.. Okej.
Min och Jennies bästa vän under campingen. Ohja, inte alls rädda att han satt och lurade under bordet när det blev kolsvart vid halvsex, nej verkligen inte.
Aah och en massa bilder däremellan, men hinner inte lägga upp alla, ska bara visa hur lycklig jag var efter paddlingen och vandringen och duschen och allt.
Slänger in en dagens outfit också (dock för en två veckor sedan)
Tjing tjong pratar med mamma nu så hej då. Puss
Brand nasa
Vaknade upp imorse med smarre huvudvark. Japp, Svenska flickor var ute igar. Jack & D in my heart. Lite. Fniss.
Hittade forovrigt kvittot med var gratistur ut i djungeln sa imorgon bitti bar det av. Vi ska ut i djungeln. Buhuuu giftspindlar och ormar here I come. Sa om ni inte hor nagot fran mig inom fyra dagar sa vet ni ju vad som har hant. Nej men okej jag ska vara serios nu. Imorgon bitti hamtar en buss upp oss och vi aker till nagon hamn dar vi ska aka battaxi ut till smasjoarna. Dar ska vi paddla kanot hela dagen och sen satta upp taltet och grilla (koka pasta prob.). Dagen efter det ska vi paddla lite till och sedan vandra till nasta station. Sova dar. Och sen back on the main road igen. Det ska bli lite spannande att gora nagot annat.
Hm. Jag har fortfarande inte hittat mina solglasogon eller Karins perfekta studentpresent. Sa jag har fatt kopa nya solglasogon men hennes present gar tyvarr inte att ersatta da det inte finns nagra fler sadana i hela varlden. Jag ar arg. Arg. Arg.
Nu ska jag och Jennie aka runt och leta efter en camping sa att vi kan stalla oss Utanfor campingen och snika av deras dusch och toalett. Thats how you do it. Backpacking life. Ser nu i spegeln att jag har fatt sjukt mycket farg i fejjan idag, nice. Mindre nice dock att min nasa ar rod som en tomat. Hihi. Je suis Rudolf avec le rouge mule.
Tjing tjon K-town people.
It's a mystery to me
Annars da? Jo vi har namligen gjort ett besok pa IKEA. Japp ni laste ratt, dom har IKEA har i Brisbane. Gissa om jag blev sjukt glad? Jag satt och viftade med armarna och skrek till Jennie som korde att kora av till IKEA. Inte missa avfarten, Marabou mjolkchoklad har kommer jag. Ja, jag hade namligen hort de mest otroliga ryktet i hela varlden: IKEA i Brisbane saljer Marabou. Kan ni fatta? Jag sprang nastan fram till den svenska delikatessavdelningen och roffade at mig en chokladkaka. Aaah, min sjal ar i sinnesro. Jag ar happy girl.
Idag ska jag och Jennie formodligen dra vidare. En annan sak som ar ett mysterium, det ar att var 3/dagars gratistur i "djungeln" har forsvunnit. Sa nu har vi ingen aning om vad vi ska gora. Vi som hade stallt in oss pa att vandra i djungeln och paddla kanot bland krokodilerna, dela stjarnhimmel (okej, talt) med spindlarna och ormarna. Huuu laskigt. Men nu ar den forbaskade gratisbiljetten ocksa borta. Jag lovar att ni kommer fa lasa om ett argt framtida inlagg om hur jag har hittat gratisbiljetten och mina solglasogon nar det val ar forsent. Tjupp...
Nu ska jag kila ut i den gassande solen och formodligen dra in till stan och leta ratt pa ett par nya forbaskade solglasogon. Jag hatar att kopa solglasogon. Det ar trakigt och alla ar fula. Yes, ratt installning Sara.
Surfers
Allt ar hur som helst jattebra och det gar finfint att kora bil, inga problem alls att kora pa "fel" sida.
Jag vet inte mer vad jag ska skriva for tillfallet, kanner mig trott och tom just nu. Det tar pa en att vara i solen varje dag, det ar faktiskt jobbigt. :)
PUSS!
Bilder från Sydney.
Harbour Bridge.
Operahuset.
Darling Park, jaa som ni ser. :)
HAHA!
The Gaff. utgång.
Påskafton, Jennie, My och jag.
Kings Cross :)
Världens godaste läsk och Bondi Beach. :D Kunde inte bli bättre den dagen.
Påskklädda folk i Sydney.
Nu hinner jag inte lägga upp fler bilder, ska försöka någon annan dag igen. Tjing.
P.S. Allt är bra igen D.S. :)
Det man inte dor av...
Jaa idag har jag lite mer hemlangtan an vanligt. Nagra saker som har kranglat och da vill jag bara hem. Men jag ska vara stark och harda.
Berattar mer senare! (Men lugn bara, det ar inte jordens undergang) Nu ska jag ga och fika, en extra stor chokladmuffins till mig och chai pa det.
Tjing tjong.
Sydney
Igar var vi runt Operahuset och vandrade runt i flera timmar. Pa kvallen gick vi ut och festade med nagra trevliga manniskor fran vart Hostel. Vi korde en hel del dricklekar och sen blev det utgang pa det. Jennie fick nostalgi da vi hamnade pa samma klubb som hon och hennes kompis hade besokt for nagra ar sen. Utav alla klubbar sa hamnar vi pa det stallet dar Jennie redan varit pa. Ja, for er som inte visste det sa var Jennie i Australien for nagra ar sedan med skolan, thats why.
Idag var det inte manga som var pigga. Jag och Jennie gick upp runt elva och at frukost, sedan gick vi och lade oss igen. Men runt ett-tiden sa drog vi runt ner pa stan, vidare till hamnen och gick pa en gratisfestival. Det var mysigt. Satt i solen nagra timmar och bara njot nar vi plotsligt i var sinnesro blir storda av ett skrik. Da var det en gammal tant som ramlat i havet. Ah det var sa synd om henne, hon sag sa radd och ledsen ut. Men hon klarade sig, hon skrattade faktiskt at det lite senare.
Nu sitter jag har (Kings Cross St, The Strand Hotel) och knapprar vid dumburken for att halla er dar hemma uppdaterade om vad som hander. Hade for ovrigt varldens mysigaste samtal med Kaky igar. Sa kul att hora hennes rost igen. Jag maste ha sett ut som varldens storsta miffo dar jag stod mitt pa gatan med varldens fanigaste leende pa lapparna. Jag var sa lycklig over att fa prata med henne igen, tank vad mycket en san liten grej kan gora. Och nu nar jag loggade in laste jag varldens sotaste kommentar fran mamma, det varmde i hela hjartat och jag blev nastan lite tarogd. Snyft.
Nehepp, ska val ta och ga och laga mig lite pasta och tomatsas for ovanlighetens skull. Not.
Så här glada är vi över att vara i Sydney
Hurra VS Yl
Halvvägs på resan och hur känns det? Jag känner mig lite vemodig nu när jag ska lämna Nya Zeeland. Jag har verkligen fastnat för detta underbara land. Inte bara det att naturen är vacker utan att människorna här är så söta och snälla. Det känns lite som hemma här, affärerna är liknande till de vi har hemma och utvecklingen rent allmänt är också som hemma. Dock måste jag få säga att Nya Zeeland är way more bättre än oss på att källsortera. Jag skojar inte när jag säger att dom källsorterar allt och att alla tänker på miljön. Den största skillnaden är väl, helt uppenbarligen att Sverige har lösviktsgodis och Nya Zeeland har nötter och russin. Njae, okej, det är bara enligt mig men de flesta skulle nog säga att språket och att de kör på "fel" sida av vägen är två utav skillnaderna mellan Sverige och Nya Zeeland. Jag skulle lätt kunna bosätta mig här; dom har mer sommar än Sverige, vår och höst här verkar vara detsamma som hemma och om du vill ha vinter och snö så kan du få det på sydön. Men om jag skulle bosätta mig här så skulle jag nog göra det på nordön, även om sydön är den vackraste av de två. Sen så känns det också lite vemodigt att lämna det här landet när man har blivit omhändertagen av familjen Garrick. Jag tror inte ni anar vilken lyx vi har haft och vilken generositet dom har visat oss. Saker som kanske låter smått i era öron men som är en big deal för en backpacker.
Jag ska rada upp några exempel;
en ren, fräsch toalett och varmdusch (!), möjligheten att kunna öppna ett kylskåp och bara stirra på all mat som finns (och ta en snackbit om du är sugen, hihi), lägga sig i en soffa och zappa på tv:n (denna lyx hade jag glömt bort, hade tom lärt av mig den vanan) och kanske den bästa Vicky som serverat oss hemmagjord mocha varje morgon. Mumma kardemumma. Nu är detta ett minne blott iaf tills vi kommer hem.
Men självklart ser jag fram emot resan vi har framför oss. Det ska bli så sjukt häftigt att hyra en camparvan och bila runt i Australien. Det är ju sånt som man bara drömmer om. Och jag ska få uppleva det.
•- Paus måste stänga av datorn, ska boarda nu på det planet som ska ta oss till våra nästa äventyr, Australien here we come!
Finally in Sydney. Vi anlände sent igår kväll och vi båda däckade i sängen och sov ut i morse. Det var skönt. Idag har vi sprungit upp och ner på Kings Cross och jämfört olika priser på camparvans. Helt slut. Men nu har vi bokat en iaf. Dock får vi inte den förrän den 14 april så vi har alltså en vecka att spendera i Sydney innan vi kan börja cruisa runt i bilen. Vi har lagt upp ett schema, jag och Jennie. Vill ni se?
Sydney 9 april - 13 april
•· Torsdag, 9:e: Promenera till Operahuset, Harboour Bridge. Kolla upp priser på Manly (färjan). Festa på kvällen.
•· Fredag (långfredag): St James Church. Good Friday:
9.00am Stations of the Cross
12.00pm The Liturgy of the Lord's death
Åka och se pingvinerna på Manly
Köpa påskägg och booz.
•· Lördag 11:e (påskafton): Gömma påskägg Festa!
•· Söndag 12:e: Bakis! Palm Beach
•· Måndag 13:e Åka till Bondi Beach
Vet nog att du, Maja, sitter och snörper på munnen nu när du ser att vi ska gå till kyrkan på långfredagen. Men vi är duktiga flickor. Du skulle nog säga att vi är pretto som gör det. Faktiskt så har jag till mitt försvar att säga att St James Church är Sydneys äldsta kyrka och är "As Seen On 'Around The World in 80 Treasures', BBC" det är faktiskt lite coolt.
Just nu sitter jag inklämd på en rökig Australiensisk pub. Det kryllar av affärsmänniskor här i kostym och ölglas i högsta hugg. Jag sitter och mumsar på en chokladbit, har ipodhörlurarna intryckta i öronen och lyssnar på Damone. Jennie har gått iväg för att kolla sin mail så jag är själv. Men jag har det mysigt. Kanske ska köpa mig en öl. Ja, hör och häpna, jag har faktiskt börjat kunna avnjuta en öl. Det är gott med en öl, kanske två. Men inte mer, då blir ju magen helt uppsvälld, hur ni killar kan dricka er fulla på öl det förstår jag inte. Något som jag har lärt mig under den här resan är att uppskatta småsaker i vardagen och framför allt; slappna av. Vad tusan gör det om man kommer fem minuter försent (inte för att jag har haft någon direkt tid att passa under resans gång, men ändå). Det är så skönt att bara lunka på i sin egen takt helt oberörd av alla andra människor som stressar fram på gatorna. Det är skönt att gå och lägga sig när man är trött och gå upp när man vaknar, oavsett om klockan är sju på morgonen eller tio på förmiddagen. Jag har blivit helt oberoende av datum och tid. Är jag hungrig så äter jag, är jag trött så går jag och lägger mig. Och det har jag aldrig gjort förut i mitt liv. Var jag hungrig tidigare så kollade jag alltid först på klockan, för att liksom kolla om det är okej att äta kvällsmat, lunch, frukost eller vilken tid på dygnet det nu var. Bah, Skalmans mat- och sovklocka är det som gäller.
Något annat som är så kul med att resa runt så här är att man träffar så mycket nya människor världen över. Just nu delar vi rum med två holländare. Ja, holländare finns det gott om. Det verkar som om folk från Holland, Sverige och England är de enda som tycker om att backpacka. Jag hade gissat Norrmän, helt klart och Kanadensare. Men så är det inte riktigt. Heja Sverige, Heja Holland. Vi leder. Man lär sig att kommunicera med människor på ett helt annat sätt. Jag har aldrig varit blyg när det gäller att prata med främmande människor, men jämför jag med hur jag är nu mot innan resan så skulle jag nog nästan ha klassat i blygsamhetsfacket. En annan grej som jag har "lärt" mig är att ringa telefonsamtal till främmande människor, företag, boka resor utan att bli nervös. Jag kan göra det utan problem på svenska men när man ska prata på ett annat språk så kunde jag alltid bli lite nervös innan. Men den nervositeten existerar inte längre. Nu kör jag bara. Den här resan har gett mig dundermycket och tänk, jag är bara halvvägs. Hur tuff kommer jag vara när resans gång är slut...
Nu har jag varit i Australien i ett och ett halvt dygn och i början tyckte jag mig inte se någon större skillnad mellan NZ och Aus. Men nu ser jag det. Skillnaden alltså. Det är ju här jordens läckerbitar befinner sig. Ni kan inte klandra mig för att jag skriver det här, jag har ju bara varit här i ett och ett halvt dygn som sagt. Och än så länge är det den största skillnaden. Den kanske hinner ändras under resans gång. Eller? Ehe.
Hip hop, hip hop, hip hop.
Igår och imorse så fick jag lite ångest. Jag kände mig så trött på backpackerlivet. Ni vet - eller ni kanske inte vet det - vakna upp i ett rum med sex andra människor, gå på toaletten där tio andra människor har varit före en på morgonen, hålla koll på alla sina saker, packa väskan så fort man drar fram något, handla mat, laga mat (pasta och tomatsås), inte kunna somna förrän siste man ramlar in - förmodligen packad, tänder lampan och pratar i telefon halva natten -. Jag vet inte vad som är värst: att bo i en ryggsäck eller att se reskassan sjunka. Jag tror faktiskt "bo i en ryggsäck" vinner.
Usch det är så jobbigt och nu tänker jag klaga ut mig och yla. För det första så är min ryggsäck redan så fullpackad som det bara går. Varje gång jag ska checka ut så måste jag kämpa som ett djur för att få igen alla dragkedjor och remmar samtidigt som det gör mig lite ont i hjärtat att jag måste mosa och hoppa på mina kläder i hopp om att de ska ta mindre plats då. Om jag vill ha fram ett linne så måste jag packa upp minst halva väskan för att få fram det och sen när jag väl kämpat fem minuter med att få fram det förbannade linnet som jag nu plötsligt inte alls vill ha på mig så måste jag kämpa minst tio minuter för att få ner allt igen. Och när jag väl har lyckats tvätta rent och fräschat upp mina kläder och när allt känns lite harmoniskt igen så måste jag vika och rulla mina kläder så att de blir så små som det är möjligt. Sen måste jag pressa ner alla dessa små "klädrullar" i separata klädpåsar som jag så smart har med mig. När dessa klädpåsar är fulla med små "klädrullar" så måste dessa ner i den förbannade väskan. Jag stod faktiskt med ena foten i väskan här om dagen när jag skulle packa om den och stampade ner alla kläder. Det var skönt. Det kändes bra och jag blev så stolt över mig själv att jag kommit på en ny packarteknik att jag gick runt med ett fånigt leende på läpparna resten av dagen. När jag väl har lyckats fått ner alla klädpåsar i väskan så ska den stängas och det har jag ju redan skrivit om. Men när väskan väl är stängs så ska du få upp den på ryggen utan att drämma till någon annan eller ramla omkull. När väskan väl sitter på ryggen så har förmodligen mitt linne åkt ner så att jag flashar lite för mycket. När det är fixat så måste jag fixa till remmarna så att det ska bli så skönt som möjligt för ryggen. Men det är aldrig skönt att bära den där förbannade ryggsäcken. Men jag har lyckats koppla bort känslan av den 20kg tunga väskan på ryggen som drar ner mitt linne, skaver på mina solbrända axlar, slår mig i huvudet (ja, den är så stor att den slår mig i huvudet när jag går) och värken i fötterna för givetvis går jag runt i sandaler. :)
Jag känner mig lite lättare nu när jag har delat mig allt det här till er. Och de personer som har orkat läsa detta inlägg hit ner är tappra. Hoppas jag inte har smittat av er för mycket av det underbara backpackerlivet Som tur är slipper ni kanske vara mer avundsjuk på mig snart när jag vi ska börja bila runt. Då slipper jag bära och packa väskan på sjukt länge. Jag är lycklig och allt är underbart. Klart man tröttnar ibland men det 97 % av den här resan har bara varit rolig. Sådana där världsliga irritationer på väskan är nada jämfört med det jag upplever.
Ktown vi ses snart!
