sara

Halvvägs på resan och hur känns det? Jag känner mig lite vemodig nu när jag ska lämna Nya Zeeland. Jag har verkligen fastnat för detta underbara land. Inte bara det att naturen är vacker utan att människorna här är så söta och snälla. Det känns lite som hemma här, affärerna är liknande till de vi har hemma och utvecklingen rent allmänt är också som hemma. Dock måste jag få säga att Nya Zeeland är way more bättre än oss på att källsortera. Jag skojar inte när jag säger att dom källsorterar allt och att alla tänker på miljön. Den största skillnaden är väl, helt uppenbarligen att Sverige har lösviktsgodis och Nya Zeeland har nötter och russin. Njae, okej, det är bara enligt mig men de flesta skulle nog säga att språket och att de kör på "fel" sida av vägen är två utav skillnaderna mellan Sverige och Nya Zeeland. Jag skulle lätt kunna bosätta mig här; dom har mer sommar än Sverige, vår och höst här verkar vara detsamma som hemma och om du vill ha vinter och snö så kan du få det på sydön. Men om jag skulle bosätta mig här så skulle jag nog göra det på nordön, även om sydön är den vackraste av de två. Sen så känns det också lite vemodigt att lämna det här landet när man har blivit omhändertagen av familjen Garrick. Jag tror inte ni anar vilken lyx vi har haft och vilken generositet dom har visat oss. Saker som kanske låter smått i era öron men som är en big deal för en backpacker.
Jag ska rada upp några exempel;
en ren, fräsch toalett och varmdusch (!), möjligheten att kunna öppna ett kylskåp och bara stirra på all mat som finns (och ta en snackbit om du är sugen, hihi), lägga sig i en soffa och zappa på tv:n (denna lyx hade jag glömt bort, hade tom lärt av mig den vanan) och kanske den bästa Vicky som serverat oss hemmagjord mocha varje morgon. Mumma kardemumma. Nu är detta ett minne blott iaf tills vi kommer hem.

Men självklart ser jag fram emot resan vi har framför oss. Det ska bli så sjukt häftigt att hyra en camparvan och bila runt i Australien. Det är ju sånt som man bara drömmer om. Och jag ska få uppleva det.

•-          Paus måste stänga av datorn, ska boarda nu på det planet som ska ta oss till våra nästa äventyr, Australien here we come!

Finally in Sydney. Vi anlände sent igår kväll och vi båda däckade i sängen och sov ut i morse. Det var skönt. Idag har vi sprungit upp och ner på Kings Cross och jämfört olika priser på camparvans. Helt slut. Men nu har vi bokat en iaf. Dock får vi inte den förrän den 14 april så vi har alltså en vecka att spendera i Sydney innan vi kan börja cruisa runt i bilen. Vi har lagt upp ett schema, jag och Jennie. Vill ni se?

Sydney 9 april - 13 april

•·         Torsdag, 9:e: Promenera till Operahuset, Harboour Bridge. Kolla upp priser på Manly (färjan). Festa på kvällen.

•·         Fredag (långfredag): St James Church. Good Friday:

9.00am     Stations of the Cross
12.00pm   The Liturgy of the Lord's death 

Åka och se pingvinerna på Manly

Köpa påskägg och booz.

•·         Lördag 11:e (påskafton): Gömma påskägg Festa!

•·         Söndag 12:e: Bakis! Palm Beach

•·         Måndag 13:e Åka till Bondi Beach

Vet nog att du, Maja, sitter och snörper på munnen nu när du ser att vi ska gå till kyrkan på långfredagen. Men vi är duktiga flickor. Du skulle nog säga att vi är pretto som gör det. Faktiskt så har jag till mitt försvar att säga att St James Church är Sydneys äldsta kyrka och är "As Seen On 'Around The World in 80 Treasures', BBC" det är faktiskt lite coolt.  

Just nu sitter jag inklämd på en rökig Australiensisk pub. Det kryllar av affärsmänniskor här i kostym och ölglas i högsta hugg. Jag sitter och mumsar på en chokladbit, har ipodhörlurarna intryckta i öronen och lyssnar på Damone. Jennie har gått iväg för att kolla sin mail så jag är själv. Men jag har det mysigt. Kanske ska köpa mig en öl. Ja, hör och häpna, jag har faktiskt börjat kunna avnjuta en öl. Det är gott med en öl, kanske två. Men inte mer, då blir ju magen helt uppsvälld, hur ni killar kan dricka er fulla på öl det förstår jag inte. Något som jag har lärt mig under den här resan är att uppskatta småsaker i vardagen och framför allt; slappna av. Vad tusan gör det om man kommer fem minuter försent (inte för att jag har haft någon direkt tid att passa under resans gång, men ändå). Det är så skönt att bara lunka på i sin egen takt helt oberörd av alla andra människor som stressar fram på gatorna. Det är skönt att gå och lägga sig när man är trött och gå upp när man vaknar, oavsett om klockan är sju på morgonen eller tio på förmiddagen. Jag har blivit helt oberoende av datum och tid. Är jag hungrig så äter jag, är jag trött så går jag och lägger mig. Och det har jag aldrig gjort förut i mitt liv. Var jag hungrig tidigare så kollade jag alltid först på klockan, för att liksom kolla om det är okej att äta kvällsmat, lunch, frukost eller vilken tid på dygnet det nu var. Bah, Skalmans mat- och sovklocka är det som gäller.

Något annat som är så kul med att resa runt så här är att man träffar så mycket nya människor världen över. Just nu delar vi rum med två holländare. Ja, holländare finns det gott om. Det verkar som om folk från Holland, Sverige och England är de enda som tycker om att backpacka. Jag hade gissat Norrmän, helt klart och Kanadensare. Men så är det inte riktigt. Heja Sverige, Heja Holland. Vi leder. Man lär sig att kommunicera med människor på ett helt annat sätt. Jag har aldrig varit blyg när det gäller att prata med främmande människor, men jämför jag med hur jag är nu mot innan resan så skulle jag nog nästan ha klassat i blygsamhetsfacket. En annan grej som jag har "lärt" mig är att ringa telefonsamtal till främmande människor, företag, boka resor utan att bli nervös. Jag kan göra det utan problem på svenska men när man ska prata på ett annat språk så kunde jag alltid bli lite nervös innan. Men den nervositeten existerar inte längre. Nu kör jag bara. Den här resan har gett mig dundermycket och tänk, jag är bara halvvägs. Hur tuff kommer jag vara när resans gång är slut...

Nu har jag varit i Australien i ett och ett halvt dygn och i början tyckte jag mig inte se någon större skillnad mellan NZ och Aus. Men nu ser jag det. Skillnaden alltså. Det är ju här jordens läckerbitar befinner sig. Ni kan inte klandra mig för att jag skriver det här, jag har ju bara varit här i ett och ett halvt dygn som sagt. Och än så länge är det den största skillnaden. Den kanske hinner ändras under resans gång. Eller? Ehe.

Hip hop, hip hop, hip hop.

Igår och imorse så fick jag lite ångest. Jag kände mig så trött på backpackerlivet. Ni vet - eller ni kanske inte vet det - vakna upp i ett rum med sex andra människor, gå på toaletten där tio andra människor har varit före en på morgonen, hålla koll på alla sina saker, packa väskan så fort man drar fram något, handla mat, laga mat (pasta och tomatsås), inte kunna somna förrän siste man ramlar in - förmodligen packad, tänder lampan och pratar i telefon halva natten -. Jag vet inte vad som är värst: att bo i en ryggsäck eller att se reskassan sjunka. Jag tror faktiskt "bo i en ryggsäck" vinner.
Usch det är så jobbigt och nu tänker jag klaga ut mig och yla. För det första så är min ryggsäck redan så fullpackad som det bara går. Varje gång jag ska checka ut så måste jag kämpa som ett djur för att få igen alla dragkedjor och remmar samtidigt som det gör mig lite ont i hjärtat att jag måste mosa och hoppa på mina kläder i hopp om att de ska ta mindre plats då. Om jag vill ha fram ett linne så måste jag packa upp minst halva väskan för att få fram det och sen när jag väl kämpat fem minuter med att få fram det förbannade linnet som jag nu plötsligt inte alls vill ha på mig så måste jag kämpa minst tio minuter för att få ner allt igen. Och när jag väl har lyckats tvätta rent och fräschat upp mina kläder och när allt känns lite harmoniskt igen så måste jag vika och rulla mina kläder så att de blir så små som det är möjligt. Sen måste jag pressa ner alla dessa små "klädrullar" i separata klädpåsar som jag så smart har med mig. När dessa klädpåsar är fulla med små "klädrullar" så måste dessa ner i den förbannade väskan. Jag stod faktiskt med ena foten i väskan här om dagen när jag skulle packa om den och stampade ner alla kläder. Det var skönt. Det kändes bra och jag blev så stolt över mig själv att jag kommit på en ny packarteknik att jag gick runt med ett fånigt leende på läpparna resten av dagen. När jag väl har lyckats fått ner alla klädpåsar i väskan så ska den stängas och det har jag ju redan skrivit om. Men när väskan väl är stängs så ska du få upp den på ryggen utan att drämma till någon annan eller ramla omkull. När väskan väl sitter på ryggen så har förmodligen mitt linne åkt ner så att jag flashar lite för mycket. När det är fixat så måste jag fixa till remmarna så att det ska bli så skönt som möjligt för ryggen. Men det är aldrig skönt att bära den där förbannade ryggsäcken. Men jag har lyckats koppla bort känslan av den 20kg tunga väskan på ryggen som drar ner mitt linne, skaver på mina solbrända axlar, slår mig i huvudet (ja, den är så stor att den slår mig i huvudet när jag går) och värken i fötterna för givetvis går jag runt i sandaler. :)

Jag känner mig lite lättare nu när jag har delat mig allt det här till er. Och de personer som har orkat läsa detta inlägg hit ner är tappra. Hoppas jag inte har smittat av er för mycket av det underbara backpackerlivet Som tur är slipper ni kanske vara mer avundsjuk på mig snart när jag vi ska börja bila runt. Då slipper jag bära och packa väskan på sjukt länge. Jag är lycklig och allt är underbart. Klart man tröttnar ibland men det 97 % av den här resan har bara varit rolig. Sådana där världsliga irritationer på väskan är nada jämfört med det jag upplever.

Ktown vi ses snart!