sara

Det märks att det börjar bli höst här nu. Jag berättade ju om de två kalla helvetesnätterna ju. Det är verkligen underligt. På dagarna är verkligen varmt, ingen böljande hetta men varmare än den svenska sommaren i alla fall. Men så fort solen går ner, vilket sker runt sex, så blir det svinigt kallt och under samma veva blir det kolsvart. Är det inte lite underligt? Jennie berättade att hon hade hört mig ligga och huttra i sömnen, då är det ganska illa. Tycker att det borde räcka med sovsäck men det gör det tydligen inte. Ett tjockt, stort duntäcke skulle vara mer än välkommet under nätterna.

Det är underligt hur fort tiden går här borta, den bara flyger förbi. Jag kan verkligen inte förstå det, tiden har aldrig gått så här fort förut. Det är i början av maj nu och våren har börjat slå ut och folk där hemma har vårkänslor, går runt och kärar ner i sig i första person som säger "-Hej" åt en. Men i mitt huvud är det fortfarande februari, grått, kallt och snökladd på gatorna. Jag kan inte riktigt föreställa mig K-Town soligt, varmt, vårigt, halvt grönt och fullt med människor i färgglada t-shirts som ler åt minsta lilla levande organism. Hm... Jag kanske får en chock när jag kommer hem, mitt in till sommaren. Det är ju lustigt det där.

Något annat som är riktigt lustigt är hur jag har vant mig vid saker som jag aldrig trott jag skulle vara kapabel till att vänja mig vid. Eller lärt mig nya saker, som att; jag kan somna fast det är ljud och ljus runt om, det var nästan stört omöjligt för mig förut att somna när folk sprang runt utanför eller när tv:n stod på. Men nu orkar man inte bry sig längre för det är nästan aldrig tyst när man sover på hostel eller när, som vi nu gör sover i en camparvan. Jag är inte rädd för småkryp och annat dylikt som lever och har sig i skogen "Han är inte mer rädd för dig än vad du är för honom" äntligen förstår jag vad "Björnfamiljerna" menar, efter 15 år. Jag kan boka, omorganisera, skälla ut/ringa till folk på engelska, köra på vänster sida om vägen (väldigt stolt över den här faktiskt) helt utan problem, jag har äntligen lärt mig hur internetbanken fungerar (hah!). Jag uppskattar matvariationer mycket mer än vad jag någonsin gjort förut, min familj; att det stöttar mig och finns där, rent dricksvatten, varmvattensduschar, mjölk och choklad. Ja, alltså jag skulle nog kunna hålla på ett tag, men det är sjukt vad den här resan har fått mig att inse vad bra jag har det. Och att jag framför allt, uppskattar det jag har. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Den här resan och allt den har gett mig är bättre än bäst.

Alltså jag måste bara berätta om den här snubben vi träffade när jag och Jennie kom till Rainbow Beach. Det vårt första stopp efter den långa tredagarspaddlingen, så ni kan tänka er att jag och Jennie var sjukt trötta, sjukt smutsiga (äckliga) och så hade vi inte ätit någon lunch så vi satt och fnissa åt minsta lilla grej, övertrötta och jobbiga som vi var. Vi stannar utanför ett litet supermarket för att köpa lunch, det var svindyrt där så vi köpte en kakpaket istället. Fråga mig inte varför så här i efterhand. Vi körde ner till stranden, tar den underbaraste duschen av dom alla, släpar ner strandstolarna ner på stranden, öppnar en öl och kakpaketet och bara njuter av att vara ifrån djungeln och att få vara rena igen. Hur som helst, när jag går upp för att hämta en till öl så går det en gubbe förbi, kort, runt 60-årsåldern, ölmage, lite skägg och tunt axellångt hår. Han frågar om vi har haft en jobbig dag och jag nickar, tar min öl och går tillbaka till stranden. Efter ett tag kommer han efter och börjar prata med oss. "Hey, trevlig snubbe" tänker vi. Han frågar var vi ska härnäst och ger oss ett par bra stopp längs vägen till Cairns. Han påstår efter ett tag att ett ställe kallat Cape Tribulation ska vara way more bättre än Cairns. Och eftersom vi ska lämna bilen i Cairns i maj så erbjuder han sig att han kan komma förbi och köra oss till Cape T, eftersom han ändå ska upp dit. Svenska som vi är nickar vi och säger inget. Han maler på och maler på om hur fint det är och hur han brukar simma ut med sitt gevär och skjuta makrillar i havet, hur han har blivit biten av hajar, krokodiler ja allt man kan tänka sig. Men sen lägger han snabbt till att om vi följer med honom så ska han inte göra några sådana konstiga saker. "Neej, det är klart" piper vi. Han går efter ett tag och jag och Jennie håller på och dör av skratt, efter tag kommer han tillbaka, kliar sig i huvudet och placerar handen under hakan och säger "See, I was thinking" "Neeej, inte ett långt tal igen" tänker jag medan han börjar mala igen. Han berättar att han har planerat vår resa från Cairns till Cape T. "Woot, ska vi plötsligt följa med honom? Aldrig i mitt liv" tänker jag och sneglar på Jennie som ser lika chockad ut som jag. Han fortsätter och berättar att han precis har köpt en uppblåsbar båt som vi kan använda oss av, lifta med ett par fartyg som kan släppa av oss någon mil från någon ö som han ville ta oss till. Där ifrån skulle vi alltså paddla i hans uppblåsbara båt och sedan överleva i vildmarken. Han sa, "ja men tänk vad coolt , jag ska visa er hur man överlever, jag kan visa er hur man fixar dricksvatten och fiskar". Jag stirrar storögt på honom, är han helt dum i huvudet. Sedan tystnar han, kliar sig i huvudet, placerar handen under hakan "Neeej, vad du än gör, säg inte..." tänker jag men blir avbruten i min tanke "See I was thinking". Han fortsätter och säger att vi ska köpa en riktigt, riktigt bra videokamera och göra en dokumentär som vi sedan kan sälja för ett par hundratusen kronor. "Ah men Tjena på dig med". Så där höll han på hela dagen och kvällen, gick från vår van till någon annans van och plågade alla med sina knäppa idéer. Dagen därpå åker jag och Jennie tillbaka och till vår fasa ser vi hans bil stå där, innan vi hinner dra därifrån så springer han fram till vår bil med sin kaffekopp i högsta hugg och slår sig ner. Och när jag säger att jag och Jennie varken har tid eller råd med att följa med honom på hans resa så tystnar han, tittar ner i kaffekoppen och tittar upp med hundögon. "Äckel" tänker jag. "Ni vet att det kommer börja hagla atombomber över världen om några år va? Jag och min kompis ska dra upp till Cape T och gömma oss undan jordens kommande undergång. Det här samhället är sjukt, sjukt och korrumperat. Lyssna bara; jag skulle till tandläkaren och de utförde experiment på mig utan mitt tillstånd och vetande" säger han och visar sina förstörda tänder för oss "Sweet dude, tack för den, jag sitter och äter" han fortsätter "sen dödade samhället min morbror, och ja, ni ska bara veta. Har ni hört talats om Crocodile Dundee?" Säger han. Här håller jag och nästan dör inombords, sitter och biter mig i tungan för att inte skratta. Han fortsätter "Jag är egentligen den Riktiga Crocodile Dundee, de snodde hela min livshistoria, men eftersom jag var neddrogad och alkoholist under den perioden så kunde jag inget göra. Jag fick inget för det och nu påstår en annan snubbe att det är hans livshistoria som de snott, men det är inte det, det är Min" säger han helt upprörd. Jag tittar på Jennie och vi reser oss upp, börja diska undan våra saker och visar att vi tänker dra, men han fortsätter mala på. Någonstans mellan Crocodile Dundee och världens undergång slutade jag lyssna, sedan drog vi. Jag har aldrig varit med om något så knäppt möte förut i hela mitt liv. Ja, världen är ett bra konstigt ställe. HAHA!