Ich est home
Så, nej jag har inte hunnit ringa runt till alla och berättat att jag är hemma men jag vill bara invänta på att jag skulle bli mig själv igen. Jag tror jag har landat något nu.
Kommer dessutom inte skriva några fler inlägg eftersom att blogga inte är min grej och jag "skapade" den för att slippa skriva trehundra likadana mail till folk om vad jag har gjort och vad jag har upplevt. Och nu är ju resan slut och det innebär att jag inte ska skriva mer här. Ska lägga upp några bilder som sammanfattar allt.
Tjing så länge.
Slip, slop N slap för sista gången.
Är det någon som vet förresten var jag befinner mig nu?
Svenskar och kakor
Ja, men man vänjer sig gott folk, man gör det och det känns inte som om det är något som förvånar mig längre när det kommer till att bo på vandrarhem. Speciell inte min förmåga och överlevnadsinstinkter till att klara dagarna här. Hah! Nej, jag måste erkänna en sak angående överlevnad. Jo. Jag och Jennie satt i min säng, hade datorn i knäet som rullade de första avsnitten av Veronica Mars. Ja, vi hade ätit kvällsmat (pasta och tomatsås) och ja, vi var väl sisådär halvmätta men båda kände att det skulle ju vara gott med något sött, kanske choklad. (Blir ni förvånade eller?). Jag och Jennie sneglar på varandra och jag ser hur Jennie drar på smilbanden och jag slår ner min blick till sängen under mig. Båda vet, fulla av skam vad vi kommer snart göra. Jag tittar på Jennie och hon nickar uppmuntrande åt mig. Jag klättrar ner från min säng (jag har överslafen), ställer mig framför holländarens säng och stirrar på något som ligger på hans säng, jag sneglar upp mot Jennie igen och hon nickar fortfarande, jag böjer mig fram och snabbt som attan roffar jag åt mig två kakor från hans kakpåse som ligger där helt öppen och välkomnande. Snabbt som attan med chokladkakorna i handen hoppar jag upp i sängen igen och ger den andra till Jennie. Båda tar en snabb tugga av kakorna och tuggar långsamt. "- Han var ändå så otrevlig mot oss i början!" säger jag och Jennie håller med. Men jag känner att skuldkänslorna sitter kvar lite. "-Han hade ju en hel påse med kakor och vi hade inga!" säger jag och Jennie håller med mig. Bra, och mina skuldkänslor är borta med vinden.
Välkommen mina vänner det är så här man bl a överlever hostellivet. Man måste vara lite grym och hård ibland. Och för guds skull håll alltid ögonen på "free food" hyllorna.
Nu, ut i solen!
Konstiga djur finns det gott om här.
Utgång häromdagen. Stötte på Andrew och Dutchie igen och danskarna. (Dick Casablancas).
En utav hostelkatterna i Mission Beach.
Forbannade regn, bort med dig, bort!!@#$%^&*?!@@#$%@
Men aaah kan det sluta regna da? Kan de forbannade molnen slappa taget om de grona kullarna som vi ar omgivna av. Det ser ut som det ar en massa hander som sticker ner fran himlen och haller i regnskogskullarna. Det har regnat i en vecka nu. Konstant. Visst okej, solen tittade fram lite imorse men sen forsvann den och regnat foll igen. Det ar trakigt och blott. Huva.
Vi vandrar gatorna upp och ner, mina flip-flops skvatter upp lera pa mina bakben, det droppar vatten i huvudet pa mig fran taken, jag halkar och mina flip-flops far nagot konstigt baksug och fastnar i asfalten och jag fortsatter ga... fast utan mina flip-flops pa. De sitter fast i asfalten nagon meter bakom mig. Suck, ga tillbaka, slit loss flip-flopen fran asfalten - tillbaka pa foten, fortsatt ga, "Hey ett mysigt cafe", slar sig ner och bestaller en Cafe Latte med honung, dricker den otroligt langsamt for att fa tiden att ga och sen: ja fortsatter man gatorna upp och ner igen.
Kan det inte sluta regna nu?
Jag sneglar ut och ja, det regnar inte och solen har faktiskt tittat fram nu. Jag tror Gud hor hort mina boner, det ska bli battre imorgon tydligen. Snalla, be med mig. Jag ar sa trott pa det har vadret. Sa trott, sa trott.
Men idag slar vi nastan lite pa stort, det blir inte pasta med tomatsas ikvall, nej, det blir namligen pasta m. frasta kidneybonor, majs och lok i en sotsur-sas. Mums. Ehe. Kanske inte.
Nu ska jag ta och fortsatta vandra gatorna upp och ner, men jag kanske slipper ga under taken den har gangen, solen tittar ju fram lite.
Sot dikt mamma, fick mig att le faktiskt. :)
Puss!
Lite mer bilder
En hälsning till min mamma.
Ja om ni trodde att ni sitter och kikar i en blogg som lägger upp fina bilder, ja då trodde ni ju fel. Förfest i vanen innan vi träffade Dick Casablancas.
Jennies ragg för kvällen, Hoho vad jag skrattade.
Konstiga djur och fåglar längs vägarna. Nu har alla huvudlösa och döda kängurur försvunnit och ersatts av denna enorma fågel. Lika stor som en struts om inte större och springer som en galning ifatt bilarna med huvudet före. Och ja just det, de har också en blå tuppkam. Lite coola djur.
Hela framsidan av bilen såg ut så här efter en kvällskörning. Äckligt. Och självklart har vår van världens sämsta vindrutetorkare att de bara kleta ut en gul sörja över hela framrutan. Mysigt.
I öltältet i Airlie Beach. Jättekul kväll. Regnjacka och flipflop är nya partyoutfiten tjejer. Ringde dessutom till Isa här och det var jättekul att höra hennes röst igen.
Nehe, nu ska jag förflytta mig från datarummet på vandrarhemmet i Mission Beach till vår van för att läsa lite. Vädret här har varit så fruktansvärt dåligt i fem dagar nu och det kommer inte bli bättre på jättelänge. Det gör mig lite deprimerad. Det är bara grått, grått, grått och det spöregnar hela tiden. Om ni trodde att det bara var vita stränder, palmer och sol hela vår resa så trodde ni fel. Vi har faktiskt haft regn ca 10 %. Se där. Allt är inte perfekt.
Tjingeling.
- Färsk basilika Och gräslök
(Skrev det här för några dagar sedan, är nu i Mission Beach och chillar)
Jag tror inte kvällens måltid kan bli så mycket bättre nu. Jo jag ska berätta. För en gångs skull så har jag och Jennie betalat för en campingplats - istället för att stå utanför och snika oss in, lista ut toalettkoderna och stå i timmar och ta långa varmvattensduschar - vi kände att vi verkligen behövde ladda alla våra tekniska prylar då båda våra kameror lagt av, mobilerna plingar frenetiskt om en påminnelse att de behövs laddas och att vi inte längre kan titta på Veronica Mars på min dator. Så efter en väldigt jobbig natt då en nattvakt upptäckte oss ståendes utanför en camping, vilket vi vet är olagligt (fast det fanns inga skyltar!) var vi tvungna att flytta på oss mitt i natten. Så vi körde in i ett bostadsområde och när vi väl hittat en bra plats så börjar grannskapets alla hundar skälla på oss. Varje gång vi saktade in för att parkera så skällde en hund "-Nehej, här vi inte heller välkomna då" vi körde vidare och en annan hund skällde. Så efter tredje gången gillt ignorerade vi alla hundar som skällde på oss, parkerade demonstrativt utanför någon stackares hus och somnade. Eller i alla fall Jennie, jag vaknade varannan timme och var livrädd att ännu en vakt skulle komma. Plus att det de förbannade fåglarna här låter förskräckligt, alla skulle verkligen behöva ta sånglektioner, jag vet att min sångröst inte är den bästa men nog tusan är den bättre än Australiens fåglar. De behöver en rejäl oljning och minst tio sånglektioner var innan dem kan börja låta lite fint. Så de höll mig vaken. Hur som, så imorse körde vi vidare till "Conway Beah" (tror det heter så) det ligger vid Airlie Beach. Körde in på närmsta camping betalade $24 och nu har vi stått här och minsann laddat gärnet hela dagen. Eller bilen laddade, vi drog ner till stranden och jag somnade på en gång. Det var underbart. Så efter en timmes tupplur på stranden, yoga, två koppar te, nyladdade tekniskar prylar och mjukisbyxorna på så känns livet lite lättare igen. Plus att campingen har en "Herbal Garden" så vi ska ta färsk basilika och gräslök som lite extra krydda till tomatsåsen ikväll. Det kan nog bli gött.
Vad mer? Jo jag kan berätta för er att mitt hår har vuxit ut så pass mycket att jag får upp allt hår i en toffs nu, det är inte illa. Jag känner knappt igen mig själv i spegeln, det var månader sen jag hade uppsatt och jag har nu vandrat runt med kortkort hår så länge att det börjar se udda, men bra ut med långt hår igen. Je suis contente.
Jag njuter så otroligt mycket av varje dag här. Det är verkligen ett underbar liv jag har här. Varannan dag så letar jag och Jennie upp häftiga vandringsleder och varannan ligger vi på stranden och steker. Vi kommer alltid fram till vår nya stad runt två, tre så då tar vi alltid en öl på stranden innan solen går ner. Alla människor här är så trevliga och hjälpsamma, alla vill verkligen gott och jag kan inget annat än bara skratta åt min bild om Australien innan jag kom hit. Jag var faktiskt väldigt rädd över att åka hit, bila och sova i en van. Jag hade ju minsann hört om alla våldtäktsmän, bortrövarna som satt och lurade i vartenda litet buskage. Om alla giftspindlar och ormar, om fågelspindlarna som satt under toalettlocket. Att gå ut på kvällen var inte ens att tala om pga. alla lömska människor och mördare som rände runt. Men alltså, visst vi har sett spindlar men inget mer, kalkoner och jätteödlor är de djur som vi har stört oss mest på, Australiensare är så underbart gulliga och snälla. Jag tycker om det här landet mer och mer och får ännu mer ångest över att jag snart ska lämna det här. Så därför njuter av allt här. Kan inte låta bli.
Sitter just nu på campingen iförd i min allra säkraste myggoutfit, syrsorna har börjat spela och kakaduorna är inte långt efter, månen lyser klart och stjärnorna är på G. Klockan är snart sex och det innebär kolsvart, men jag njuter för jag ska ju få färsk basilika och gräslök ikväll. Kan det bli bättre så säg?
Saknar er där hemma dock. Puss
- Kom, vi satter oss hos Dick Casablancas!!!
Sen ar val resten av den kvallen mer eller mindre ett minne blott. Efter en hel del Snakebites, ol och malibu sa springer vi vidare till en dansklubb och dansar bort hela kvallen, helt omedvetna om att fonstret i bilen star pa vid gavel och det faktum att det sporegnar ute och det kryllar av ackliga PADDOR. Sure det finnas spindlar och ormar men paddorna och fortfarande de forbannade kakaduorna tar verkligen priset. Usch, maste verkligen ta djupa andetag och sansa mig sjalv varje gang jag maste ta en kisspaus och vandra ut i morkret helt, ser inte ett smack och kanner hur nagot kladdigt och kallt nuddar mina ben varannan sekund. Huuuh, ryser av att bara skriva om det.
Kvallen hur som igar var verkligen lyckad! Ni skulle ha sett oss innan, sjukt otaggade, trotta, hungriga med magvark. Men efter en dunderkvallsmat bestaende av kidneybonor, sotsursas, lok och pasta sa var vi taggade igen, iaf lite. Sa dar sitter vi i var lilla bil: dricker malibu och cola, har musiken pa hogsta, hoppar och studsar i hela bilen och taggar det basta vi kan trots det att regnet overrostar musiken och att det ar paddor overallt.
Idag drar vi vidare upp norr, lamnar Airlie Beach bakom oss och ser fram emot Kiiiins (Cairns).
PUSS!
En öl på stranden i solnedgång är helt OK!
Jag och Jennie var väl förberedda den här kvällen i Brisbane. Vi gick ut med Jennies klasskompis Linnea och två andra svenska tjejer. Riktigt kul!
Haha resans fulaste bild! Jag skrattade så när vi tog bilden i Byron Bay.
Här var det någon som hade solat liiite för länge.
Jennie har blivit lite för mager nu under resans gång. Gröt, soppa och pasta är kanske inte världens bästa måltider...
Lite vackert och lite kul var det ändå på den förbannade kanotturen.
Den här bilden vill jag inte ens kommentera. Fy. Men jag gör det iaf bara för att ni ska få lida med oss. Här kokar vi pasta som inte ens blev al dente (som italienarna säger) den blev tuggummipasta som vi kallar det, ni kan ju lista ut hur det smakara... Och sen var det kolsvart, äckeldjur överallt och party fram till fem på morgonen. Gissa om vi sov gott i vårt äckliga tält på våra 2cm tjocka underlag utan kudde.
Här har ni vår lilla pingla som vi kör runt i. Den är underbar!
Skymning i Coffs Harbour, säger vi. Jag kommer inte ihåg. Haha. Fint var det iaf.
Nu ska jag och Jennie vandra gatan upp i Gladstone, passera de två pubarna som är öppna, höra folk skrika efter oss "Eyyy babeee" (jaa för vi är ju så vackra, haha), sätta oss i bilen och köra till stranden, koka pasta m. tomatsås och förmodligen sova. Tuff dag idag. Vi har nämligen vandrat i TVÅ timmar runt röda klippor som går längs havet. Det var otroligt vackert och svettigt.
PYSS!
Crocodile Dundee
Det märks att det börjar bli höst här nu. Jag berättade ju om de två kalla helvetesnätterna ju. Det är verkligen underligt. På dagarna är verkligen varmt, ingen böljande hetta men varmare än den svenska sommaren i alla fall. Men så fort solen går ner, vilket sker runt sex, så blir det svinigt kallt och under samma veva blir det kolsvart. Är det inte lite underligt? Jennie berättade att hon hade hört mig ligga och huttra i sömnen, då är det ganska illa. Tycker att det borde räcka med sovsäck men det gör det tydligen inte. Ett tjockt, stort duntäcke skulle vara mer än välkommet under nätterna.
Det är underligt hur fort tiden går här borta, den bara flyger förbi. Jag kan verkligen inte förstå det, tiden har aldrig gått så här fort förut. Det är i början av maj nu och våren har börjat slå ut och folk där hemma har vårkänslor, går runt och kärar ner i sig i första person som säger "-Hej" åt en. Men i mitt huvud är det fortfarande februari, grått, kallt och snökladd på gatorna. Jag kan inte riktigt föreställa mig K-Town soligt, varmt, vårigt, halvt grönt och fullt med människor i färgglada t-shirts som ler åt minsta lilla levande organism. Hm... Jag kanske får en chock när jag kommer hem, mitt in till sommaren. Det är ju lustigt det där.
Något annat som är riktigt lustigt är hur jag har vant mig vid saker som jag aldrig trott jag skulle vara kapabel till att vänja mig vid. Eller lärt mig nya saker, som att; jag kan somna fast det är ljud och ljus runt om, det var nästan stört omöjligt för mig förut att somna när folk sprang runt utanför eller när tv:n stod på. Men nu orkar man inte bry sig längre för det är nästan aldrig tyst när man sover på hostel eller när, som vi nu gör sover i en camparvan. Jag är inte rädd för småkryp och annat dylikt som lever och har sig i skogen "Han är inte mer rädd för dig än vad du är för honom" äntligen förstår jag vad "Björnfamiljerna" menar, efter 15 år. Jag kan boka, omorganisera, skälla ut/ringa till folk på engelska, köra på vänster sida om vägen (väldigt stolt över den här faktiskt) helt utan problem, jag har äntligen lärt mig hur internetbanken fungerar (hah!). Jag uppskattar matvariationer mycket mer än vad jag någonsin gjort förut, min familj; att det stöttar mig och finns där, rent dricksvatten, varmvattensduschar, mjölk och choklad. Ja, alltså jag skulle nog kunna hålla på ett tag, men det är sjukt vad den här resan har fått mig att inse vad bra jag har det. Och att jag framför allt, uppskattar det jag har. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Den här resan och allt den har gett mig är bättre än bäst.
Alltså jag måste bara berätta om den här snubben vi träffade när jag och Jennie kom till Rainbow Beach. Det vårt första stopp efter den långa tredagarspaddlingen, så ni kan tänka er att jag och Jennie var sjukt trötta, sjukt smutsiga (äckliga) och så hade vi inte ätit någon lunch så vi satt och fnissa åt minsta lilla grej, övertrötta och jobbiga som vi var. Vi stannar utanför ett litet supermarket för att köpa lunch, det var svindyrt där så vi köpte en kakpaket istället. Fråga mig inte varför så här i efterhand. Vi körde ner till stranden, tar den underbaraste duschen av dom alla, släpar ner strandstolarna ner på stranden, öppnar en öl och kakpaketet och bara njuter av att vara ifrån djungeln och att få vara rena igen. Hur som helst, när jag går upp för att hämta en till öl så går det en gubbe förbi, kort, runt 60-årsåldern, ölmage, lite skägg och tunt axellångt hår. Han frågar om vi har haft en jobbig dag och jag nickar, tar min öl och går tillbaka till stranden. Efter ett tag kommer han efter och börjar prata med oss. "Hey, trevlig snubbe" tänker vi. Han frågar var vi ska härnäst och ger oss ett par bra stopp längs vägen till Cairns. Han påstår efter ett tag att ett ställe kallat Cape Tribulation ska vara way more bättre än Cairns. Och eftersom vi ska lämna bilen i Cairns i maj så erbjuder han sig att han kan komma förbi och köra oss till Cape T, eftersom han ändå ska upp dit. Svenska som vi är nickar vi och säger inget. Han maler på och maler på om hur fint det är och hur han brukar simma ut med sitt gevär och skjuta makrillar i havet, hur han har blivit biten av hajar, krokodiler ja allt man kan tänka sig. Men sen lägger han snabbt till att om vi följer med honom så ska han inte göra några sådana konstiga saker. "Neej, det är klart" piper vi. Han går efter ett tag och jag och Jennie håller på och dör av skratt, efter tag kommer han tillbaka, kliar sig i huvudet och placerar handen under hakan och säger "See, I was thinking" "Neeej, inte ett långt tal igen" tänker jag medan han börjar mala igen. Han berättar att han har planerat vår resa från Cairns till Cape T. "Woot, ska vi plötsligt följa med honom? Aldrig i mitt liv" tänker jag och sneglar på Jennie som ser lika chockad ut som jag. Han fortsätter och berättar att han precis har köpt en uppblåsbar båt som vi kan använda oss av, lifta med ett par fartyg som kan släppa av oss någon mil från någon ö som han ville ta oss till. Där ifrån skulle vi alltså paddla i hans uppblåsbara båt och sedan överleva i vildmarken. Han sa, "ja men tänk vad coolt , jag ska visa er hur man överlever, jag kan visa er hur man fixar dricksvatten och fiskar". Jag stirrar storögt på honom, är han helt dum i huvudet. Sedan tystnar han, kliar sig i huvudet, placerar handen under hakan "Neeej, vad du än gör, säg inte..." tänker jag men blir avbruten i min tanke "See I was thinking". Han fortsätter och säger att vi ska köpa en riktigt, riktigt bra videokamera och göra en dokumentär som vi sedan kan sälja för ett par hundratusen kronor. "Ah men Tjena på dig med". Så där höll han på hela dagen och kvällen, gick från vår van till någon annans van och plågade alla med sina knäppa idéer. Dagen därpå åker jag och Jennie tillbaka och till vår fasa ser vi hans bil stå där, innan vi hinner dra därifrån så springer han fram till vår bil med sin kaffekopp i högsta hugg och slår sig ner. Och när jag säger att jag och Jennie varken har tid eller råd med att följa med honom på hans resa så tystnar han, tittar ner i kaffekoppen och tittar upp med hundögon. "Äckel" tänker jag. "Ni vet att det kommer börja hagla atombomber över världen om några år va? Jag och min kompis ska dra upp till Cape T och gömma oss undan jordens kommande undergång. Det här samhället är sjukt, sjukt och korrumperat. Lyssna bara; jag skulle till tandläkaren och de utförde experiment på mig utan mitt tillstånd och vetande" säger han och visar sina förstörda tänder för oss "Sweet dude, tack för den, jag sitter och äter" han fortsätter "sen dödade samhället min morbror, och ja, ni ska bara veta. Har ni hört talats om Crocodile Dundee?" Säger han. Här håller jag och nästan dör inombords, sitter och biter mig i tungan för att inte skratta. Han fortsätter "Jag är egentligen den Riktiga Crocodile Dundee, de snodde hela min livshistoria, men eftersom jag var neddrogad och alkoholist under den perioden så kunde jag inget göra. Jag fick inget för det och nu påstår en annan snubbe att det är hans livshistoria som de snott, men det är inte det, det är Min" säger han helt upprörd. Jag tittar på Jennie och vi reser oss upp, börja diska undan våra saker och visar att vi tänker dra, men han fortsätter mala på. Någonstans mellan Crocodile Dundee och världens undergång slutade jag lyssna, sedan drog vi. Jag har aldrig varit med om något så knäppt möte förut i hela mitt liv. Ja, världen är ett bra konstigt ställe. HAHA!
